NU eller aldrig... Idag sa kroppen NU
...och då antar jag att det är perfekt just idag att starta min första Blogg. Här skriver jag om mina tankar och funderingar om det som händer i livet. Inveckling till utveckling - om det som jag tycker är viktigt av det som sker i Sverige, världen och i mitt liv. Från det lilla till det stora. Det är MINA funderingar och upplevelser utifrån mina kunskaper och erfarenheter. MIN ÖNSKAN ÄR att DU ärligt och äkta delar med dig om dina tankar och funderingar om det jag skriver. Den röda tråden...? Ja, det får tiden utvisa, men den finns där. Vem vet vad som sker i eftermiddag, i morgon eller om en liten vecka...
VÄLKOMMEN till min Blogg - Vad mer är möjligt?
Ljusa hälsningar,
Catarina Bäckstrand
(Vill du läsa om mig så finns det en länk längst ner på sidan: OM MIG)
Vad är det vi ska lära oss av det som till synes bara verkar hända?
I stället för att se oss själva
som offer kan vi börja se på det som sker som något som är mening
att ske, för att vi ska lära oss något av det. Då blir det istället en
process och en utveckling som vi kommer rikare ur. Våra problem blir
utmaningar med ett rikare och mer levande liv som resultat istället för
en problemfylld tillvaro.
Låt mig börja med att berätta en gammal
afrikansk saga...
...om hövdingen och hans barndomsvän Zufi. Zufi hade för
vana att betrakta allt som hände i livet ur en positiv synvinkel.
Oavsett om det var bra eller dåligt så sa han alltid ”Det här är bra!”.
En dag var hövdingen och Zufi
ute och jagade tillsammans. Zufis uppgift var som vanligt att förbereda
och ladda hövdingens gevär. Men just den här dagen gick något snett, och
när hövdingen avfyrade vapnet sköt han bort sin ena tumme. Zufi tog
hand om skadan under tystnad och sa sedan ”Det här var bra!” Hövdingen
blev mycket uppretad över att Zufi först begått ett sådant allvarligt
misstag och sedan försökte påstå att det som hänt dessutom var bra. Ja,
han blev så upprörd att han omedelbart skickade sin barndomsvän i
fängelse.
Ett år senare var hövdingen ute
och jagade i ett område som betraktades som mycket farligt. Och mycket
riktigt, det bar sig inte bättre än att en grupp kannibaler fångade
hövdingen och hans nya vapendragare och förde dem till sin by. De band
dem och placerade dem i stora grytor på ett bål. Men precis när de
skulle sätta eld på bålet upptäckte de att hövdingen saknade en tumme.
Eftersom de var mycket vidskepliga och vägrade att äta något som var
skadat, befriade de hövdingen som började sin vandring hem.
Under den långa vandringen hem
till sin by kom han att tänka på sin gamle barndomsvän Zufi, vars
misstag nu faktiskt hade räddat hans liv. Hövdingen ångrade nu djupt att
han hade behandlat sin vän så illa. Tidigt nästa morgon kom han
tillbaka till sin by och det första han gjorde var att besöka fängelset
och beordra att Zufi skulle släppas fri. ”Du hade rätt. Det var bra att
jag förlorade min ena tumme” förklarade hövdingen djupt ångerfull för
sin vän. Han berättade vad som hade hänt och sa sedan ”Jag är så ledsen
över att du har tillbringat ett helt år i fängelse”.
”Var inte det”, svarade Zufi. ”Det här är bra!”
”Hur kan det vara bra att jag lät min bäste vän sitta i fängelse ett helt år?” undrade hövdingen, fortfarande förtvivlad.
”Jo”, svarade Zufi leende, ”du
förstår att om jag inte hade suttit i fängelse, så hade jag ju varit med
dig även på den här jaktexpeditionen!”