måndag 18 juni 2012

Den 14 juni skrev jag:

Vad är det vi ska lära oss av det som till synes bara verkar hända?
Jag har nämligen gått i boktankar i över ett år och har nu tre uppslag...
Övergångsåldern – Varför det?
Kommunikation – ett enkelt grepp?
Kraftfulla historier mellan hopp och rädsla

Jag översatte texten från mitt första inlägg till något om mig och då blev den så här:
I stället för att se mig själv som ett offer för min ålder (vilket jag tycker att jag inte gör) kan jag börja se på det som sker som något som är mening att ske, för att jag ska lära mig något av åldrandets fördelar. Då blir det istället en process och en utveckling som jag kommer rikare ur. Mitt (så kallade problem som jag tycker att jag inte har) blir en utmaning med ett rikare och mer levande liv som resultat istället för grubblerier över hur saker ska bli (vilket jag tycker att jag inte gör men som jag antar att jag gör med tanke på vad som hänt sen dess).

Och det fantastiska är att det svarade där inne i mig precis som det brukar göra om jag bara vågar lyssna till min inre röst och ha tillit!

…Och i helgen landade det...
Bokprojektet blir om ÖVERGÅNGSÅLDERN - den kvinnliga menopausen eller klimakteriet eller kärringåldern – kärt barn har många namn men vi pratar sällan om denna fantastiska tid i våra liv som något positivt... - Varför dä då?
Jag är 48 år, fyller 49 i december, och jag vet att jag är där... ...tror jag... *skratt* ...och jag har bestämt mig för att detta ska bli början till den bästa tiden i mitt liv – livet ska levas fullt ut och i glädje.
Jag har bestämt mig för att det är hög tid att jag lär mig njuta av de bästa åren i mitt liv – det är min födslorätt. Vill du göra ditt liv till de bästa åren i ditt liv – det är din födslorätt – det är allas födslorätt!

Så kvinnor... Det våras för andra halvan av livet! Om du är MAN och har en kvinna vid din sida – väck henne!
Vår födslorätt handla om att leva livet levandes även efter klimakteriet. Låt det bli den bästa halvan av ditt liv nu när du snart eller redan är där.


Vill du vara med på min resa och göra den till din? Klicka här

torsdag 14 juni 2012

När är det dags för en Blog?


NU eller aldrig... Idag sa kroppen NU

...och då antar jag att det är perfekt just idag att starta min första Blogg. Här skriver jag om mina tankar och funderingar om det som händer i livet. Inveckling till utveckling - om det som jag tycker är viktigt av det som sker i Sverige, världen och i mitt liv. Från det lilla till det stora. Det är MINA funderingar och upplevelser utifrån mina kunskaper och erfarenheter. MIN ÖNSKAN ÄR att DU ärligt och äkta delar med dig om dina tankar och funderingar om det jag skriver. Den röda tråden...? Ja, det får tiden utvisa, men den finns där. Vem vet vad som sker i eftermiddag, i morgon eller om en liten vecka...

VÄLKOMMEN till min Blogg - Vad mer är möjligt? 

Ljusa hälsningar,
Catarina Bäckstrand 
(Vill du läsa om mig så finns det en länk längst ner på sidan: OM MIG)

Vad är det vi ska lära oss av det som till synes bara verkar hända? 

I stället för att se oss själva som offer kan vi börja se på det som sker som något som är mening att ske, för att vi ska lära oss något av det. Då blir det istället en process och en utveckling som vi kommer rikare ur. Våra problem blir utmaningar med ett rikare och mer levande liv som resultat istället för en problemfylld tillvaro.​

Låt mig börja med att berätta en gammal afrikansk saga... 

...om hövdingen och hans barndomsvän Zufi. Zufi hade för vana att betrakta allt som hände i livet ur en positiv synvinkel. Oavsett om det var bra eller dåligt så sa han alltid ”Det här är bra!”.
En dag var hövdingen och Zufi ute och jagade tillsammans. Zufis uppgift var som vanligt att förbereda och ladda hövdingens gevär. Men just den här dagen gick något snett, och när hövdingen avfyrade vapnet sköt han bort sin ena tumme. Zufi tog hand om skadan under tystnad och sa sedan ”Det här var bra!” Hövdingen blev mycket uppretad över att Zufi först begått ett sådant allvarligt misstag och sedan försökte påstå att det som hänt dessutom var bra. Ja, han blev så upprörd att han omedelbart skickade sin barndomsvän i fängelse.

Ett år senare var hövdingen ute och jagade i ett område som betraktades som mycket farligt. Och mycket riktigt, det bar sig inte bättre än att en grupp kannibaler fångade hövdingen och hans nya vapendragare och förde dem till sin by. De band dem och placerade dem i stora grytor på ett bål. Men precis när de skulle sätta eld på bålet upptäckte de att hövdingen saknade en tumme. Eftersom de var mycket vidskepliga och vägrade att äta något som var skadat, befriade de hövdingen som började sin vandring hem.

Under den långa vandringen hem till sin by kom han att tänka på sin gamle barndomsvän Zufi, vars misstag nu faktiskt hade räddat hans liv. Hövdingen ångrade nu djupt att han hade behandlat sin vän så illa. Tidigt nästa morgon kom han tillbaka till sin by och det första han gjorde var att besöka fängelset och beordra att Zufi skulle släppas fri. ”Du hade rätt. Det var bra att jag förlorade min ena tumme” förklarade hövdingen djupt ångerfull för sin vän. Han berättade vad som hade hänt och sa sedan ”Jag är så ledsen över att du har tillbringat ett helt år i fängelse”.

”Var inte det”, svarade Zufi. ”Det här är bra!”
”Hur kan det vara bra att jag lät min bäste vän sitta i fängelse ett helt år?” undrade hövdingen, fortfarande förtvivlad.

”Jo”, svarade Zufi leende, ”du förstår att om jag inte hade suttit i fängelse, så hade jag ju varit med dig även på den här jaktexpeditionen!”