Likheten med ett frö och en bladlus!

Hur många är det inte som efter en mycket svår period i livet efteråt säger att detta var det som krävdes för att en förändring skulle till. Att personen aldrig hade gjort det som var nödvändig om hon eller han inte tagit sina egna svårigheter på allvar. Och kanske är det så att varje förändringsprocess behöver sitt eget mörker precis som ett frö behöver sin plats i jorden för att gro.

Får människan lagom stora utmaningar orkar hon lära sig något nytt både i sitt yrkesliv och om sig själv, steg för steg. Vi sväljer ju till exempel inte en hel måltid i en tugga, vi äter den bit för bit.

Vi vet ju att ett frö behöver petas ned i en mörk, näringsrik och fuktig jord för att fatta tag i sitt liv och ta sig ut ur sitt skal. En späd liten blek grodd tränger sedan ut ur skalet för att där möta ett kompakt mörker. Detta till trots börjar grodden sin vandringen och tar sig instinktivt upp mot ljuset och ut ur mörkret. Ibland stöter grodden på en sten och måste då ta en omväg där nere i jorden för att tränga sig upp och möta ljuset, solen och känna regnet mot sina späda blad.

Fröet sägs ha all den potential inom sig som krävs för att växa upp och ta form till just den blomma det fröet är ämnat till. Så med rätt miljö och förutsättningar kommer fröet att växa upp till en levnadsstark och duglig individ i växtriket som sedan ger och sätter nya fröer.

Människan måste skapa och ge sig själv dessa förutsättningar och möjligheter.

Om fröet inte kommer i jord försvagas det och dör så småningom. Om fröet stoppas ned för djupt i jorden blir kanske ansträngningen att ta sig upp till ytan så stor att det inte orkar med att bryta i genom.

Så, min tanke här är att, om jag enbart befinner mig i ljus eller enbart i mörker kommer mitt liv att fortsätta på samma sätt som tidigare - jag slutar helt enkelt att blomstra och utvecklas i den riktning jag önskar. Man kanske kan säga att jag stannar i växten, som bladlusen.

Mörkret kräver alltså ljus!

Vi behöver vara i och känna ljuset för att klara av de stunder av mörker som krävs för att växa oss starka och uppleva vår blomning om och om igen.

Kram Catarina

PS.
Vet du varför bladlössen är så små? De har stannat i växten!

Så här kommer en klurig tanke:
Om jag stannar i växten? Är jag en bladlus då?