Vi vet att det är sant!

Vi ska alla dö - du och jag också! Vi vet bara inte när, hur eller på vilket sätt. Det är svårt att greppa - men vi vet att det är sant. Men vem vill se sina barn mista sin far i cancer långt innan det egentligen borde vara dags att lämna jordelivet! Tankar om orättvisor, frågor om varför och känslorna far som vågor på ett öppet hav. Fyllt av smärta!

Jag ser mina fantastiska barn Erica och Sandra - som numera är vuxna fantastiska kvinnor - gråta stilla av sorg och i förtvivlan över sin pappas långsamma resa tillbaka dit där vi alla kommer ifrån. Till ljus och kärlek. Tillbaka till det eviga energiväsen vi alla är. Till platsen där han åter får förenas med vårt ursprung.

Hur långt är ett liv? Går ett liv att mäta i tid? Ja, säger du, och visst gör det det, säger jag. Vi räknar sekunder, minuter, timmar, år... Men skulle det kunna vara så att ett liv redan är utmätt och klart när vi föds och ALDRIG var tänkt att mätas i just tid. Tänk om det i stället handlar om hur vi utvecklas och tar hand om oss, vad vi gör med våra liv och vilka val vi gör. När det är dags så är det dags och förmodligen också rätt tid att gå vidare, för annars skulle det väl inte ske? 

Ulf fick sin första signal på att något var tokigt sportlovsveckan 2005. Det är nu lite över 10 år sedan. Jag har följt hans kämparglöd, sett hans enorma styrka och även hans mörker på nära håll, som hans käraste under 25 år. Jag har följt honom på avstånd som vän och som mor till våra flickor, efter det att vi 2009 valde att gå åt skilda håll. Cancern var ett starkt uppvaknande för oss båda och förde oss på olika vägar i livet. 

Ulf klagade aldrig över sin smärta - trots att vi som levt tillsammans med honom sett honom lida. Han ville att livet skulle levas, utan att tala allt för mycket om hans elaka sjukdom. Cancern visade oss alla på vad tålamod innebär. Ulf visade oss alla hur man kan bära sin sjukdom utan att lägga den på någon annan. Under 10 års tid hade Ulf cancer - men cancern hade inte honom. Hans beslutsamhet och mentala styrka har varit enorm och beundransvärd. 

Ulf valde att berika sitt liv med idrott och träning, som var hans stora passion. En svensk klassiker gjorde han många gånger. Han valde att skola om sig till massör i vuxen ålder och har under sina verksamma år hjälpt många människor med sina behandlingar. Under mer än ett decennium var han med i Norrhults räddningstjänst, bland annat som rökdykare. 

Jag är så tacksam över att just han blev mina tösers pappa. På sin dödsbädd inspirerade han oss med sitt tålamod och inre lugn, och visade oss vad tacksamhet är. Han fick oss att förstå vidden av de små tingen i vardagen, som när syster och faster Carina kammar Ericas hår, när flickorna fanns där varje natt vid hans sida, som när han vaknar möter honom med ett leende och säger: Hej pappa! eller som när skratt gör så att magen knyter sig. En tacksamhet som vi så många gånger springer ifrån i vardagen.

En man, vars hustru tog livet av sig för många år sedan, sa för ett tag sedan till mig: 
Först är sorgen som ett öppet och djupt sår. Med tiden läker det och kvar blir ett ärr. Ärret finns där sedan för att påminna oss om alla härliga och roliga stunder. Ärret kommer även att påminna oss om vad vi en gång så smärtsamt gått igenom, men om vi tillåtit oss att vara i sorg och gjort vårt sorgearbete minns vi utan smärta. Han sa också: Det är inte tiden som läker, det är vad vi gör under tiden.

Alla känslor och dess motsatser finns...
Sorg och glädje
Gråt och skratt
Mörker och ljus
De går hand i hand

Jag älskar därför finns jag!
Jag gråter därför är jag!
Jag skrattar därför läker jag!

Med kärlek,
Catarina 

Likheten med ett frö och en bladlus!

Hur många är det inte som efter en mycket svår period i livet efteråt säger att detta var det som krävdes för att en förändring skulle till. Att personen aldrig hade gjort det som var nödvändig om hon eller han inte tagit sina egna svårigheter på allvar. Och kanske är det så att varje förändringsprocess behöver sitt eget mörker precis som ett frö behöver sin plats i jorden för att gro.

Får människan lagom stora utmaningar orkar hon lära sig något nytt både i sitt yrkesliv och om sig själv, steg för steg. Vi sväljer ju till exempel inte en hel måltid i en tugga, vi äter den bit för bit.

Vi vet ju att ett frö behöver petas ned i en mörk, näringsrik och fuktig jord för att fatta tag i sitt liv och ta sig ut ur sitt skal. En späd liten blek grodd tränger sedan ut ur skalet för att där möta ett kompakt mörker. Detta till trots börjar grodden sin vandringen och tar sig instinktivt upp mot ljuset och ut ur mörkret. Ibland stöter grodden på en sten och måste då ta en omväg där nere i jorden för att tränga sig upp och möta ljuset, solen och känna regnet mot sina späda blad.

Fröet sägs ha all den potential inom sig som krävs för att växa upp och ta form till just den blomma det fröet är ämnat till. Så med rätt miljö och förutsättningar kommer fröet att växa upp till en levnadsstark och duglig individ i växtriket som sedan ger och sätter nya fröer.

Människan måste skapa och ge sig själv dessa förutsättningar och möjligheter.

Om fröet inte kommer i jord försvagas det och dör så småningom. Om fröet stoppas ned för djupt i jorden blir kanske ansträngningen att ta sig upp till ytan så stor att det inte orkar med att bryta i genom.

Så, min tanke här är att, om jag enbart befinner mig i ljus eller enbart i mörker kommer mitt liv att fortsätta på samma sätt som tidigare - jag slutar helt enkelt att blomstra och utvecklas i den riktning jag önskar. Man kanske kan säga att jag stannar i växten, som bladlusen.

Mörkret kräver alltså ljus!

Vi behöver vara i och känna ljuset för att klara av de stunder av mörker som krävs för att växa oss starka och uppleva vår blomning om och om igen.

Kram Catarina

PS.
Vet du varför bladlössen är så små? De har stannat i växten!

Så här kommer en klurig tanke:
Om jag stannar i växten? Är jag en bladlus då?

Kungen som ville fly sin skugga

Är det möjligt att fly sin skugga? Denna lilla taoistiska berättelse handlar om en kung som var rädd för sin egen skugga och därför vill fly från den.

En kung i ett land långt borta hade återkommande drömmar om att döden jagade honom som en skugga. Till slut var kungen så orolig och rädd att han kallade till sig de visaste männen i hela kungariket. Kungen frågade dessa vise män om någon av dem kunde säga hur han skulle undkomma skuggan som vill se honom död. 

De vise männens gemensamma svar blev att ingen av dem visste.

Kungen beslutade sig då för att ta saken i egna händer. Han bestämde sig för att lämna sitt palats med alla dess höga torn och träd som kastade sina långa skuggor över hela palatsområdet. Han sadlade sin snabbaste häst och gav sig av. Hela förmiddagen red han norrut. Vid middagstid satte han av för att låta hästen vila och då gav den sig, i ett obevakat ögonblick, iväg. Kungen var nu än en gång ensam med sin rädsla. När han tittade rakt framför sig såg han sin skugga och förstod att han inte hunnit undan sin fruktan. Han började då springa åt motsatt håll. Han sprang fortare och fortare. Hela tiden sneglade han över sin axeln för att se om han sprungit ifrån sin skugga.

Men skuggan var kvar.
Han ökade då takten. Fortare och fortare sprang han tills han, helt utmattad, föll död ner på marken. Hans fruktan för drömmens skugga hade besannats.

Enligt den taoistiske berättaren så trodde kungen helt enkelt att skuggan var kvar för att han sprang för sakta – att han inte undkom sin skugga för att han inte sprang fort nog. Kungen insåg aldrig, enligt berättaren, att om han tagit ett steg in i skuggorna så skulle skuggan försvunnit.

Jag tror att berättelsen vill säga oss att vi inte blir av med våra rädslor genom att fly dem, utan att de kommer att kontrollera och styra oss tills vi möter dem.

Jag tror att berättelsen vill säga oss att solen finns där för att klarlägga skuggorna, så att skuggorna kan ge oss möjlighet att se, och göra oss medvetna om vad vi behöver ta hand om. Så att vi kan avsluta det som är oavslutat, klara upp det som är ouppklarat och förlösa det oförlösta.

Jag tror att berättelsen vill säga oss att när vi är i skuggan betyder det inte att vi förvägrats solens strålar och ljus.

Kan det helt enkelt vara så att berättelsen vill säga oss att...
...även om vi är ledsna så betyder det inte att vi har slutat att le,
...när vi befinner oss i sorg betyder inte det att vi förvägrats glädje,
...när vi skrattar så betyder inte det att vi slutat att gråta.

Kan det vara så att vi ska ta vår skugga i handen, vara stolta över den och ta lärdom av det den vill visa oss?

Och... att solen, genom att kasta klarhet och ljus över skuggan, kan ge oss den möjligheten!

Vår sagas kung lät drömmarnas skugga kontrollera och styra hans beslut. Hans rädsla för drömmarna gjorde att han aldrig vågade stannade upp för att iaktta solens tappra försök att kasta ljus och klarhet över skuggan. I stället försökte han förgäves fly sin egen skugga.

Det är för lite kramar i världen eller sociala kontakter är kopplade till hälsa och välbefinnand

En kund sa till mig en gång för länge sedan att kildenbehandlingen är så mycket beröring så att det räckte för ett helt år!
Fantastiskt tycker jag, men det säger också någonting annat - att vi är dåliga på att beröra varandra i vardagen. Vi är oftast väldigt rädda för att det ska tolkas fel. Som ung var jag en mycket kramig dam som med glädje kramade min omgivning. Senare i livet blev jag mindre kramig och passade mig för att ge fel signaler till omgivningen. Nu har jag börjat att återta kramen - för jag tycker att det är för lite kramar i världen. Nu behöver vi nödvändigtvis inte gå runt och krama varandra men att lägga en hand på någons arm eller axel kan vara den enda beröring den personen får den dagen eller kanske den veckan.

I vår västerländska individualiserade värld (med ett hav av människor som lever ensamma) behöver vi skapa vänskapsband och möta människor även utanför Facebook och övriga sociala medier. Visst behöver vi vara ensamma (en del mer och andra mindre) men vi behöver även den fysiska närheten till andra människor.

Därför kan de vara av stor vikt att faktiskt delta i till exempel föreningsarbete, gå med i en studiecirkel, sjunga i kör, dansa, yoga i grupp, träna i grupp eller varför inte skapa en promenad- eller vandrargrupp eller fixa en kvartersfest tillsammans med grannarna.

Det ligger något sunt i uttrycket "Delad glädje är dubbel glädje".

Vår värld - ett hus byggt av speglar!

Vi kan bygga vackra hus, köpa prylar och skaffa oss en familj att dela det med, MEN det blir ett riktigt hem först när vi väljer att vara i kontakt med varandra på ett djupare plan.
I dagens samhälle har i stort sett endast utseende betydelse, det vill säga en yta om hur vi ser ut, går, står och talar – det är så vi visar vem vi är eller vill vara. Om du utvecklar ditt sjätte sinne kommer du att börja se det som finns under ytan. Du kommer att se människors djupa känslor istället för deras breda leenden. När du använder ditt sjätte sinne för att förstå en annan människa kommer du att få intressanta upplevelser, som skiljer sig från det du kanske är van vid. Personen du pratar med känner att du ser djupt in i hans eller hennes inre och om personen är mogen för kontakten och inte blir rädd gör det att er kommunikation fördjupas och ni kommunicerar på själsnivå. Det är här vi delar våra djupa känslor och kommunicerar mellan våra sinnen.
Detta är viktigt i ALLA relationer.

I djupa relationer finns ett band mellan oss, personen/personerna är där. Man finns där för varandra. Man får det att fungera. Man löser kriser. När det gäller t ex parförhållande är det svårt att hitta en partner där det alltid är bra och roligt, men har man en djup relation så fördjupar en ”konflikt” istället för splittrar. Parförhållande som går i stöpet handlar nästan alltid om en avsaknad av kommunikation på djupet, det är t ex lättare att lämna varandra om man inte orkar ta sig igenom kriser tillsammans. 

Så tänk dig en värld som ett hus byggt av speglar. Speglar som finns där för dig så att du har möjlighet att se dig själv. Speglar som gör så att när du ser dig själv förstår du vem du är och hur du beter dig. 

När du speglar dig i det du möter kan du lära dig en massa nytt om dig själv. För en viktig del i kommunikation på ett djupare plan är att också förstå sitt eget sätt att vara på. Hur reagerar jag? Varför reagerar jag så? Är det ett bra sätt att reagera på? Leder det mig dit jag vill?

Så nästa gång du blir arg, ledsen eller glad över någonting i ett möte med en annan människa - reflektera då över vad det är som händer i dig, vad är det du ser i spegeln? Vad är anledningen till din reaktion?

Du kan också välja att se känslor som en djupare del av dig själv genom att börja fundera över följande fem punkter.

1. Fundera över hur många du kan dela dina djupaste känslor med. Kanske upptäcker du att du inte kan dela dessa ens med dig själv. 
2. Fundera över vem eller vilka som du skulle vilja dela dina djupaste känslor med, men där du inte vågar. Du kanske upptäcker att det till och med är med dig själv. Börja då hos dig själv.
3. Fundera över vad det handlar om och vilka situationer det gäller.
4. Fundera över vilka känslor som är förknippade med vilken situation.
5. Fundera sedan över vad det är som gör att du inte vågar dela känslorna.

OBSERVERA, innan du börjar, att all personlig utveckling kan väcka situationer från ditt liv där du kan behöva professionell hjälp. Det betyder inte att du är psykisk sjuk utan enbart att du kan behöva någon som objektivt kan se på dina funderingar och ge dig stöd i ditt eget personliga arbete.

Catarina / vid datorn en sen tisdagskväll! 

Utan skuggor ingen sol!

Jag har genom åren förstått hur viktigt det är med skuggor. Utan skuggor ingen sol!

Skuggorna ger oss möjlighet att vara i ljuset - att älska livet och det vi gör!

Varje gång jag möter skuggorna igen och är medveten om att ljuset finns där bortom skuggorna är jag i min egen expansion och utveckling.

Jag behöver lära känna mina skuggor så att de stärker mig istället för gör mig svag.
Därför välkomnar jag numera stunderna då solen gått i moln för en stund.

För ur skuggorna kommer sedan styrka, ljus och flöde. Skuggorna finns där för att påminna mig om solen och ljuset. Utan sol inga skuggor! Utan skuggor ingen sol! Ibland är det naturligtvis skrämmande och jag "skriker" efter ett ljus som jag tror mig inte se.

Ibland är det vilsamt att vara i skuggan av livet, där skuggan ger mig skydd samtidigt som jag vis av erfarenhet vet att ljuset och solen bara gått i moln för en liten stund. 

Hur är det för dig?Låter det skrämmande?

Låter det spännande och skrämmande  på samma gång?

Har du upplevt det vilsamma i att vara i skuggan?


/ Catarina - funderingar en förmiddag när solen lyser strålande klart efter intressanta dagar i skuggans land!

Jag älskar verkligen det jag gör!

En bit på vägen i mitt livs plan är nu att jag faktiskt gått en start eget-kurs!! (på heltid) för att växla upp min B-syssla till A-syssla "på riktigt", och det är verkligen spännande. Jag har lärt mig nya saker om företagande och en hel del tips och nya perspektiv.

Jag älskar verkligen det jag gör och när vi började utbilda i Kildens kurser insåg jag att jag på något sätt hamnat rätt och landat i två av mina drömmar som ung - "lärare och skådespelare".

(Jag tackade nej till utbildningsplatsen till högstadielärare i Uppsala för att börja på Östra Grevie Folkhögskolas teaterlinje. För att sedan sluta där efter en termin - det visade sig att Folkhögskola inte var min grej alls - för flummigt och för mycket droger. Det blev en massa amatörteater istället.)

Nu (i mitt företagande) får jag undervisa i något som jag verkligen tror på och ser hjälpa så många människor, och så får jag - i undervisningen och på mina föreläsningar - användning av min scenvana. Platsen framför kursdeltagare och publik är min nya scen - utan roller och förklädnader - och det känns fantastiskt roligt.

En gåva som jag är oerhört tacksam över. 

Vad mer är möjligt?

Catarina/En torsdag morgon med kaffe utan mjölk!