Just nu sitter jag och rensar gamla filer på datorn och hittar min text Att följa ett hjärta. En text som jag skrev 31 mars 2019. Den gör mig varm i hjärtat - mitt hjärta. Jag vill dela den med dig. Kanske den värmer ditt hjärta också.
Att följa ett hjärta Sitt eget hjärta. Ett hjärta vars språk vi lärt oss glömma. Ett språk sällan talat, inte ens av föräldrar eller käraste och absolut inte ett språk talat i skolan. Ett språk som uttrycks genom det nyfödda barnet och så småningom tystas av den logiska hjärnan. Ett språk vars längtan vi kan ana och höra viskas med uppmaning från hjärnan att följa. Logiken i uppmaningen fångar oss medan svårigheten att uppfatta viskningarna gör oss förvirrade och kanske förundrade över hur svårt det faktiskt är att följa just vårt hjärtas innersta längtan. Det som är ämnat oss att vara.
Motsägelsefullt, skavande med en längtan efter något mer.
Om inte jag? Vem?
Om inte nu? När?
Jag vet hur innerlig längtan är efter den innersta rösten, så svag och viskande. En så snabb vetskap att jag lätt skakar den av mig. Men mitt innersta vet. Bara jag kan släppa slöjan mellan mig själv, inom mig själv.
Kanske det är så för att vi behöver det.
Kunskap och erfarenhet är i grunden olika. Kunskap kan vi bära utan egentlig erfarenhet medan erfarenhet kommer med kunskap om det som vi erfar.
Ofta säger vi när det är över, att vi hela tiden vetat. Ofta är det precis det vi faktiskt gjort. Som en aning om att något var rätt eller fel. Ibland tänker vi på det som en efterkonstruktion.
Våra fysiska kroppar vibrerar av energi utan förmågan till frekvensomvandling på det sätt vi börjar förstå är möjligt. Jag tänker på det vi vet tack vare bland annat frekvensmedicin och kvantfysik.
Mångas kunskap idag.
Få som erfarit.
Kanske hänger det ihop med den inre rösten.
Vi vill höra dess viskningar och förflugna ord. Jag stannar upp. Saktar in. Tystnar och en viskning i mitt inre höjer tonen till en klar sång om vägen jag vandrar på. Mitt hjärta talar och jag lyssnar.
2019-03-31
Text: Catarina Bäckstrand
