Tänk att vi människor lyckas blockera varandra utan att förstå det. Att vårt sätt att vara kan såra utan att vi märker det eller förstå varför. Att vi håller tillbaka oss av rädsla för att bli besviken eller sviken. Eller gömmer våra känslor bakom andra känslor för att skydda oss.
Låt Dr Sue Johnson ge dig ett exempel från hennes mångåriga arbete med par i kris. Vi får här träffa Amy och John. Amy berättar att hennes man John inte känner någon empati .
"Han är som borta", säger hon, "och jag börjar ge upp".
Det ligger i vår natur att känna empati. Allt visar på att vi är naturligt samarbetsvilliga och empatiska. Så snarare än att anta att Johan är en Neandertalare så är det bättre att ta reda på vad som kommer i vägen för hans naturliga empatiska förmåga.
"Vad är det som blockerar Johns förmåga att tona in dig och bli rörd över din nöd?"
Frågar Dr Sue Johnson. Amy höjer ögonbrynen och ser på Dr. Sue Johnson med förvåning . (Eller är det föraktar?)
Är John verkligen så kall som Amy påstår? Har han någon form av fysiskt problem som gör det riktigt svårt för honom att fokusera och förstå hennes känslor? Förmodligen inte.
Mer sannolikt är att de främsta två blockeringarna till empati är att:
1. Det blir för mycket känslor rent statiskt för att kunna ta emot meddelandet och/eller
2. Budskapet är för svårt för honom att koda.
Så här förklara Dr. Sue Johnson.
När ett par får bekymmer, uppstår båda dessa två blockeringar och blockerar helt enkelt empatin.
I denna stund börjar Amy gråta och säger att hon är ensam och har förlorat den John hon älskade. John i sin tur sitter och stirrar ner i golvet. Så Dr. Sue Johnson frågar honom om han ser hennes tårar. Han tittar upp, kastar en blick på henne och säger att det gör han. Dr. Sue Johnson frågar vad han känner? "Inte mycket", svarar han .
Dr. Sue Johnson frågar honom igen. "Kan du tillåta dig att känna det du ser i hennes ansikte? Din hjärna har nämligen något som kallas spegelneuroner som visar dig vad för typ av uttryck du ser i hennes ansikte och sedan kan du känna dessa känslor i din egen kropp. Det är din hjärnas sätt att förutsäga andra människors beteende .
Men, jag kan se att det är något som stör dig, säger Dr. Sue Johnson. Vad känner du i kroppen när du tittar på hennes ansikte?
Han lutar sig fram och stirrar på Dr. Sue Johnson. "Spänd" säger han, "Något som ska komma, väntan på något".
" Något dåligt är på väg? " Föreslår Dr. Sue Johnson och han nickar .
"Hon är upprörd, men det jag får till mig är att hon är arg på mig", säger Johan. "Jag är inte den person som hon vill att jag ska vara. Jag vet inte vad hon vill ha av mig... Jag verkar inte kunna leverera här".
Vad Johan säger till Dr. Sue Johnson är att en flodvåg av hot och potentiell förlust trycker ner honom och han är så upptagen med att hantera detta att han inte ens kan registrera sin partners smärta, än mindre tona in på den och räkna ut hur han ska trösta henne. Att säga att Johan är alltför distraherad med sitt eget känslomässiga kaos för att ge sin partner det empatiska svar hon behöver är en underdrift.
När han kan börja prata om detta hot och börjar lugna sig, kommer han att kunna höra henne.
Den andra blockeringen till empati är att meddelandet är oklart och svårt att förstå. Amy förklär, gömmer sitt budskap - om att känna sig ensam och att hon behöver John - i kritik och ilska. Därför ser eller hör han inte hennes sårbarhet.
Det ironiska är att ju mer han älskar henne, desto mer kommer han att fokusera på ilskan i hennes budskap och missa hennes rädsla och smärta. När John börjar uttrycka sina farhågor över att göra henne besviken och när Amy börjar öppna upp för hur mycket hon behöver hans närhet börjar de hitta sin naturliga sympati och förståelse för varandra.
Den goda nyheten är att när vi en gång för alla förstår det dramatiska i kärleksförhållanden och blockeringarna till empati, då kan vi gå runt dem och hitta varandra igen och igen och igen.
Du kan öka din medvetenhet och kunskap om dig själv och ditt sätt att vara både mot andra och dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar